Hejsan allihopa :) Ännu en kväll är kommen och än en gång sitter jag i min fula lilla soffa och skriver om allt och ingenting. Träningsvärken har smugit på mig idag men trots detta har jag hunnit städa av det mesta vilket jag känner mig stolt över. Det nya Game of throne avsnittet har jag tittad på och det är minst lika spännande varje gång. Längtar redan till måndag! Jag har även suttit i ett vimmel av tankar idag som jag gärna skulle vilja skriva av mig om... Orkar ni inte läsa; låt bli, så lätt äro det :)

 

Att vara som jag är något som folk anser tråkigt antar jag. Jag är en sådan person som älskar att träffa folk, att få umgås och hitta på allt möjligt. Men så finns det en baksida som folk inte verkar förstå. Böcker, serier, musik, att drömma sig bort i sina dagdrömmar är något jag älskar att göra och också något som jag måste göra för att fungera "socialt". Hur mycket jag än försöker ändra mig till något jag inte är för att bli som alla andra så blir jag i slutet av dagen endast trött i huvudet. Överväldigad är väl ordet.

 

Kommer ni ihåg första gången ni övningskörde? Efter all koncentration, alla spända muskler och adrenalinkicken var man helt slut, så var det åtminstone för mig. Den känslan har jag varje kväll, speciellt efter att ha umgåtts med mycket folk eller gått ut till en bar. För er som ser mig in action med den här känslan på t.ex. en fest tror nog att jag är uttråkad och bara vill där ifrån. Så är inte fallet, alls. Det du ser är en Alexandra som tänker på ungefär tusen saker samtidigt. Jag kan inte skärma av mig ifrån allt orelevant, jag upplever allt. Allas tonlägen, ansiktsuttryck, handlingar, ord. Är det konstigt att man blir trött i skallen tillslut? Samtidigt har jag väldigt svårt att lära känna nya människor när jag väl är i detta läget.

 

Tillskillnad från andra så blir jag bara tröttare och tröttare medans andra blir mer upp speedade under samma förhållanden. Efter stora händelser kan jag behöva kanske 3 dagar för mig själv för att ladda upp mina batterier efteråt. Det jag vill få fram är att jag inte försöker skärma av mig ifrån allt när jag ser trött ut, det är tvärt om. Det du ser är en Alexandra som verkligen försöker. Försöker någon tillbaka så har du helt plötsligt gjort mig glad :) Förr i tiden trodde jag att jag bara var blyg, att det var något fel på mig för att jag inte ville umgås hela tiden. Saken är att jag alltid har känt mig säkrare när jag är runt folk som förstår mig och vet vem jag verkligen är. Att umgås med folk som inte kände mig så pass bra satt en oerhörd press på mig, för jag kände att jag behövde bli någon jag helt enkelt inte var.

 

När någon beskriver mig som person säger dom oftast; Glad, knäpp, torr humor, har alldeles för mycket energi vilket är sant. Det är den jag verkligen är. Men sen att det tog 2 vilodagar för att få ihop den energin är något som ingen vet om! Det är även lättare för mig att vara sådan runt folk jag känner mig säker runt. Om folk tycker att jag är tråkig, fine, jag pressar ingen till att förstå mig eller ens tycka om mig för den delen heller. Det enda som jag tycker att folk borde få upp ögonen om är att det finns många som är ungefär som jag. 

 

Jag förblir den jag är. Jag menar, vem skulle jag annars vara? :) Jag är och förblir ett vandrande uppladdningsbart batteri som tar slut varje kväll, jag relaterar lite till iphone telefoner på detta viset. Jag är jag, även om folk försöker sätta stämpeln osocial, tråkig/uttråkad... Om ni ändå måste sätta en stämpel så är väl det närmasta alternativet INTROVERT.

 

Kram om du lyckades ta dig igenom min genom knäppa wall of text :)